Det är konstigt hur man kan komma ihåg något så väl, jag kom precis hem från skolan och slog på tv:n direkt jag kom hem. Jag stod upp med fjärrkontrollen i handen och skulle gå och göra mig ett mellanmål men det som visades på skärmen fick mig att stå kvar. Jag var tvungen att sätta mig ned för att förstå. Jag satte mig på tv-bordet, av någon anledning kändes det fel att sätta sig i den mjuka soffan. Jag minns dammet runtom mig som virvlade i solskenet från den låga eftermiddagssolen. Hur min kropps la en skugga över bildskärmen och hur bordet knakade av min vikt. Jag minns hur jag inte förstod och hur jag satte mig på golvet för att komma närmare tv:n som om det skulle hjälpa mig att förstå. Jag minns klickandet från handtaget då pappa kom hem från jobbet och hur han ställde sig bakom mig för att kolla på tv:n, det var som om han inte heller ville sätta sig. Det var inte mycket som sas. På något sätt var det som om man kunde ta på tiden och känna hur varje sekund sakta tickade fram. Den där tiden igen, den som oväntat slutade ticka för många. Den som tycktes vara en evighet där mellan allt bråte. Och där satt jag, på golvet, tyst, med damm virvlandes runt om mig. Ett helt annat slags damm än det som syntes på bildskärmen.
Jag förstod vad det var jag såg men samtidigt kommer jag aldrig någonsin kunna förstå.
“Whenever you think or you believe or you know, you're a lot of other people: but the moment you feel, you're nobody-but-yourself.”
- E. E. Cummings
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar