Länge leve livet.

Tjugofem år och halvvägs till femtio eller som Fredrik sa, nu har du levt en fjärdedel av ditt liv (och för den som undrar så kommer jag bli hundra år gammal, ingenting annat är acceptabelt). Då frågan kommer på om jag har åldersnoja eller inte har svaren lite olika beroende på dagen men faktum är, det här är vad jag har åstadkommit:

Jag har varit den där malliga lilla flickan som mer en gärna snurrade runt i sin röda blommiga klänning för att visa hur fin den var då kjolen fångades av luftdraget. Jag var den där flickan som på gympan i sexan skulle vara exemplaret för klassen hur man snurrade runt med hjälp av ringar hängandes från taket i gymnastiksalen och precis då rumpan är i höjd med läraren kommer en fis. Jag har luggat killar som jag gillade i håret men, tack och lov slutade jag med det. Jag har stått i hissen med pappa då han hämtade mig från en kompis och stolt berättat att jag hade fått min första pojkvän, Jesper. Jag har spelat poker där förloraren skulle ge den andra personen en puss, saken var bara den att vi var egentligen bara två personer och väldigt blyga.

Jag har mognat och jag har rest, jag har älskat, jag har förlorat, jag har upplevt, jag har slitit, jag har mått dåligt, jag har dragit in djupa andetag för att supa in den där luften som gjorde mig så lycklig där och då. Jag har sörjt och jag har gråtit, jag har varit förälskad, jag har blivit sårad, jag har sårat, jag har sagt förlåt, jag har utmanat mig själv och både vunnit och förlorat. Jag har skrattat så mycket att jag lagt mig ner på backen och gråtit. Jag har brutit ben och ben har läkt. Jag har fått sår och vissa har blivit ärr men, andra ser man inga spår utav, andra har bleknat med tiden.

Tiden, tiden som gjort att åren gått och det är just tiden som gjort att jag fått leva. Jag har fått tjugofem år i tid, det är niotusenetthundratjugosex dagar, det är cirka tvåhundranittontusentjugofyra timmar. Med andra ord kan jag inte påstå att jag har åldersnoja, jag har fått tid och medan den förlöpt har jag upplevt. Tiden har inte passerat mig obemärkt och jag ser framemot om att tiden ska fortsätta gå, jag är bara tacksam över att jag får bli äldre och fortsätta leva och uppleva.