Dag 24, 25, 26

Det här får mig att gråta, en första, mina rädslor. Jag kör på en kombination, tänkte ta det som sista dagen i månaden men kände att jag ville ha något lite mer positivt till den dagen så, här har ni minnen som får mig att gråta, min första riktiga sorg och min rädsla för att förlora.

Jag måste erkänna att jag är glad över att det snart är ett nytt år. Det här gångna året är inte något jag kan påstå som ett bra år. Visst, jag påbörjade det i Australien och det var en bra upplevelse men jag har lite svårt att minnas det. Tyvärr så väger det dåliga upp det bra, ännu värre.. det finns något som är dåligt.

Det är svårt att uttrycka hur Dannes död har påverkat mig och därför ska jag inte gå in på det men jag minns de stunderna då man fortfarande levde på hoppet och försökte intala sig själv att det inte var Danne som det gällde. Det måste ju vara någon annan. Den ena sekunden är det jag som säger "Danne har dött" och Emelie säger att det inte kan vara han. Sen då jag ser att Emelie gråter så byttes rollerna, hon ville inte tro det samtidigt som jag kollar på Angelica och ser hur hon också tvivlar. Sekunden jag läste "dom tre grabbarna brus ska bestiga ett berg imorgon" så gav kroppen upp. Jag smällde igen datorn och ville förneka det. Jag gled ner från solstolen, Sexy bitch spelades i bakgrunden för alla som festade andra sidan poolen, jag hade nån hand på ryggen men satt bara ihopkrupen med huvudet mellan armarna. Satt uppe fram till fyra på natten, la mig sen i sängen där Emelie och Johan låg och sov. Emelie tog min hand. På morgonen då jag vaknade och såg Emelies ledsna min, det gjorde så hjärtskärande ont. Då jag läste mailet från Mona. Då jag hör Niklas röst via den dåliga telefonen, då jag hör Monas röst. Då jag ser Mona genom fönstret. Då jag ser Niklas och Klas. Höra rösten av prästen som använder Dannes namn i samma mening som avliden.

Efter det är det lite som ett töcknen. Jag minns hur jag kollade på mig i spegeln nån dag senare och kände inte igen mig. Sorgen jag bar var något som jag aldrig känt förr och det gällde inte bara saknaden av Danne utan också sorgen över att se sina vänner förlora en vän. Eller ens förstå vad som hade hänt. Många frågor väcktes och jag har inte hittat något svar än.

Något jag dock kan skämmas över är att några av dom där dagarna efteråt kunde jag faktiskt uppskatta på sitt egna sätt. Då jag satt och åt middag med Klas medan Emelie låg på hotellet med halsfluss och vi pratade en massa. De sista dagarna med Angelica då vi bara låg brevid poolen och tystade tankarna med musik. Dagarna var lättare att hantera än nätterna men jag försökte att välja att inte tänka. Gick ut en sista kväll men det slutade med att jag låg på marken utanför hotellets lobby och grät, jag kunde inte röra mig en millimeter och fick hjälp med att ställa mig upp. En kille som varit på samma hotell hade följt mig till mitt rum och höll mig i handen uppför den smala trappen. Jag klarade dock inte att vara ensam så jag gick ned till poolen och la mig för att somna på solstolen under stjärnorna, vaknade sen av att Angelica väckte mig nån timme senare.

Att sedan komma hem till Sverige, jag ville bara sätta mig och gråta när jag steg innanför dörren men tog mig igenom middagen utan att fälla en tår. Sedan så går jag iväg till pappa för att fråga om något. Då säger han att det är något som har hänt och jag förstod direkt att nån hade dött. Min farmor hade somnat in för fem dagar sedan. Jag sätter mig bara på soffan och gråter på ett sätt som jag aldrig gjort förr. Allt släppte och min mor kom för att krama mig. Sedan säger min far att det är bättre att ta allt på en gång, vilket han hade rätt i, men då berättade han att Assar hade somnat in för tre dagar sedan och efter det fanns det ingen hejd på tårarna. Jag bara satt i soffan och grät som ett barn. Det gör så ont att tänka på. Jag älskar mina föräldrar för att dom bara lät mig vara.

Vissa dagar var bättre och vissa dagar sämre. Hade tre begravningar på två veckor och det handlade kanske mest om att få tiden att gå framåt.

Senare kom sommaren med solsken och värme, det var ändå en ganska bra sommar. Jag behövde den sommaren hemma. Hade en liten sommarflört eller vad man ska kalla det och det var nog vad jag behövde just då.

Hösten och vintern har varit bra, tack gode gud för vänner. Sorgen finns fortfarande där men det blir väl lite bättre var dag men rädslan för att förlora, jag vill inte förlora nån till. Jag vill bara få ett nytt år, med ny tur, har haft så vansinnigt mycket otur det senaste året att jag vill bara att det ska vända. Jag blir trött av att simma motströms.

Jag önskar kanske mest av allt att få tillbaka min ovisshet av sorg, saknad och förlust.